magdalenahmarie

Jag ska försöka berätta om hur jag har det, efter önskemål från en läsare.               Frågorna som ställs är hur det är att leva med MS för mig,  hur det påverkar mig och positivt/ negativt.                       Visst är det så att det påverkar mig, ibland mer ibland mindre, men jag låter det aldrig riktigt få ta över. Jag känner och jag märker det men jag vill bestämma själv över min kropp och inte låta sjukdomen bestämma. Vad kan det då vara jag känner!? Det kan vara allt ifrån att jag märker när jag slår upp ögonen att idag är det en dålig dag för mitt öga, att benen känns som bly, eller en arm. Eller bara den där förbannade tröttheten... Det viktiga för mig är nog att jag ska klara göra allt jag vill göra innan dagen är slut men samtidigt lyssna på min kropp, vila, sova och vila lite till!                                                   Det som är negativt... Ja det är nog att ibland blir jag så rädd... Rädd för hur framtiden kommer se ut. Ibland tar den känslan över och det är jätte jobbigt, för ingen annan kan förstå eller känna det jag känner. Inte ens om jag försöker förklara så förstår man. Men jag väljer att ibland bryta ihop och upp igen men ibland räcker det med ett par tårar, ibland behöver jag slå till mig själv och fortsätta, det är en ständig fight mellan hjärna och hjärta! Väljer jag att förneka min sjukdom, nej inte alls, jag vet men jag väljer att inte vara en ledsen och rädd tjej resten av mitt liv!                       Det som är positivt är hur jag blivit som människa... Jag har förändrats mycket sen jag fick min diagnos. Jag har en extremt hög självkännedom för min ålder, och skapat ett alldeles eget sätt att se på livet. Klarar livskriser ganska bra, ja jag har helt enkelt utvecklats som människa på många plan. Jag har blivit tvungen. Det är också så  att jag och Frippe har blivit väldigt starka ihop, det är inte många par som vet hur det känns att få leda fram sin partner för att den inte ser tillräckligt för att klara sig själv, eller hur det är att behöva be om hjälp för att ta sig ur sängen. Inte orkar duscha utan hjälp eller får känna på vattnet så det inte är för varmt. Det är tufft men ur det går man starka. Det är vår verklighet!!!                                              
Man undrar också över om jag blir bemött olika om jag berättar att jag har MS eller om jag inte berättar.                         Ja det blir jag! I vissa situationer väljer jag att inte berätta för att jag vill bli bemött lika som alla andra och inte få blickar som säger "åhh vad synd om dig!" För ärligt talat, jag vet att det är synd om mig, för det är det. Alla som lever med en kronisk sjukdom är det synd om. Och ibland är det nödvändigt att berätta. För att man måste veta varför jag gör/ inte gör saker. Men jag känner att det oftast är lättare för mig att berätta om det än att inte göra det, men ibland vill jag inte att folk ska veta, tro att jag är som vilken 25 åring som helst, det är skönt, att få vara anonym.   Man undrar också över vad det innebär och hur det påverkar mig fysiskt/ psykiskt.                                                           För mig innebär det inte så mycket, man gör allt till en del av vardagen. Att jag åker till sjukhuset en gång i månaden och får medicin är vardags mat, att jag ibland är grinig och frustrerad över min sjukdom är vardag, jag allt som är MS och Hanna är vardag!  Frippe är en mycket stark och tålig individ som "drar" upp mig ur de ibland djupa gropar jag ramlar i.  Och jag älskar dig mer än ord kan beskriva! <3                           Fysiskt innebär det faktiskt lite begränsningar... Tyvärr. Jag klarar inte att anstränga mig som jag har gjort, tex. Att spela innebandy, det går inte. Men samtidigt så kan jag faktiskt hålla på med det jag verkligen vill och älskar hund och häst. Jag är visserligen begränsad även där men det handlar mer om självbevarelsedrift! ;) jag hoppar inte längre då jag har jätte svårt att se avstånd och svårt att ge hästen en rättvis chans på distanser i svängar. Många gånger är det faktiskt så att man använder ridning som sjukgymnastik till neurolog sjuka. Så man kan säga att det är nytta med nöje, utan hästarna vet jag faktiskt inte vad eller var jag hade varit.                                                         Psykiskt har det klart påverkat mig massor! Dagen då jag fick beskedet att det var MS jag hade det är nog det värsta ja har varit med om! Jag grät från Lund till Kristianstad och grät mig till sömns med mamma bredvid mig. Men redan där och då bestämde jag att det var så här, Hanna med MS inte MS med Hanna. Sen gick tiden och jag mådde ganska bra, men orkade inte mer en dag hemma hos mamma och pappa... Så jag bara bröt ihop fullständigt, och det hela slutade i en fruktansvärd panikångest attack... Och när jag väl där hade lugnat mig efter ett par örfilar, så bestämde jag mig för att aldrig mer behöva hamna i det tillståndet.... För hur dåligt jag än mår och hur mycket jag än behöver kämpa så är det inte värre än en panikångest attack! Sagt och gjort! Tack vare alla människor kring mig orkar jag, det är tack vare er som jag är här där jag är idag! Och jag kan inte nog tacka er!!!! <3.                                                  Jag hoppas Ni tyckte om inlägget! Fortsätt gärna att önska inlägg! :D             
// Hanna <3