magdalenahmarie

Ibland när jag läser på Facebook, så skrattar jag och tänker din patetiska skit! Du har allt jag någonsin önskat och vill ha men ändå är det sååå synd om dig! För att i nästa andetag tycka synd om personen/personerna i fråga! Har de aldrig varit med om något värre än så!? Tror de att hela världen ska rasa samman för att en liten liten sak gick emot dom!? Har de aldrig fått lära sig att vara tacksamma och möta en motgång!? Jag har i vilket fall lärt mig att alla får klaga, pipa, tycka synd om sig själva MEN vi måste också ha förmågan att sluta klaga och vara tacksamma för vad vi har! Jag har så många saker som jag vill göra men som jag inte kan... Tänk dig in i situationen... Det som stoppar dig är din egen hälsa! Det är en så vidrig känsla att man inte kan förstå... Ibland önskar jag att jag skulle få vakna upp ur mardrömmen och att allt bara precis var en dröm!!! Jag vill att Ni ska tänka på att att det är helt okey att vara en klagomur ibland men det viktigaste är att man är tacksam för vad man har i nästa sekund! Lev idag! Om man är så negativ i allt man gör, skriver, säger blir det ju knappast roligare! En tankeställare från "åsiktsmaskinen" Hanna! Kram på er!

Hugo har varit sjuk i många månader nu men i slutet av sommaren träffade vi en helt Fantastisk veterinär som heter Jenny, hon är så duktig och har verkligen hjärta för det hon gör. Hugo har haft det jobbigt och haft så ont, vi har mått så dåligt och varit så ledsna för alla veterinär räkningar som bara trillade in, inlagd på djursjukhus, flera veterinär besök i veckorna, operationer och för att inte tala om alla mediciner och vad de kostat! Men vi har klarat oss utan problem och vad gör man inte för sina älskade djur! Nu är det ju då som så här att Hugo har en autoimun klosjukdom som heter SLO. Den innebär att de tappar sina klor, vilket så klart är extremt smärtsamt...:( men med olika fodertillskott kan man få det att bli bra. Nu får Hugo, en tablett med onyxcontin för klorna, en olja med omega 3,6 &12 och med laxolja, en olja med vitamin B och en annan tablett med vitamin B6, och han tycker inte det är konstigt han gillar det! ;) han får ju något som inte Lucas får! ;) just nu är Hugo inte så pigg och har ont, så han har fått ett återfall och alla klorna är sönder...:( så han får antibiotika, metacam och nobligan. Och imorgon ska vi på besök hos underbara duktiga Jenny, för att kolla så han inte har något som gör att han har ont i onödan på sina klor. Sen ska vi även diskutera den andra behandlingen som innebär kortison. Så vi får se hur vi gör efter det! Om man nu ska se något komiskt i detta så är det ju som så att man brukar säga "sådan matte sådan hund", och JA! Våra sjukdomar är exakt samma sak fast ändå helt olika, det är autoimuna sjukdomar som det inte finns något botemedel för, utan man får helt enkelt göra det bästa av situationen! Och det ska vi göra för oss båda!!! // kram Hanna

Skit rolig app hittade jag! ;) Capption!

Det är väl så det är, vissa människor gör ett stort intryck i vårt liv, andra inte. Vissa saknar jag så det gör ont i mig, andra är jag tacksam att jag "kom ifrån". Det är bara en konstig känsla av saknad, en saknad som kanske egentligen vi inte pratar om, eller ska prata om för det är fel, orätt, ja kalla det vad man vill. Men när jag var på sjukhuset i veckan träffade jag en gammal kompis/ pojkvän (för väldigt längesedan). Jag insåg därefter att jag skulle vilja berätta och prata med honom om allt som hänt, vad han gör, hur hans liv ser ut, ja allt!!! Jag vet absolut inte om det är ömsesidigt eller bara från min sida. Men jag saknar honom! Så många vänner från "förr" som man vill träffa, prata med och ha en kontakt med som man faktiskt inte har. Är det inte fler än jag som kan sakna en kompis/ gammal pojkvän/ flickvän från "förr"!? Tänkvärt! Det är ju absolut inte så att jag inte är tacksam över mina vänner och min sambo för den sakens skull men jag har tänkt på det sen dess! För det är ju trots allt så här att mina vänner kickar ASS! Som står ut med mig, hur jag är, sjukdomen med allt det innebär, ställer upp på att vara sällskap vid långa tråkiga behandlingar och ja allt NI gör för mig! Nu dags att sova och ladda inför jobb helgen som är ett faktum! Godnatt! <3 kram Hanna

JAAA! Jag och Lucas kom in på utbildningen! :) jag ska utbilda mig till vårdhundsförare, och Lucas ska bli VÅRDHUND! Så stolt över oss! Och jag är extra stolt för att alla som tror sig kunna hund (finns massa av dem, som tex tror att hunden behöver jobba mer på att bli tagen på tassarna när det i själva verket görs flera gånger om dagen och anledningen till att han reagerar är att han är kittlig) inte tror på honom som en hund i jobb. Och det har kvittat att han är helt fantastisk för han är inte bra nog. (för dem) men för oss är han en super stjärna och det har han väl bevisat nog, han ska ju utbildas till VÅRDHUND för fan! :) :)

Ja ibland behöver man en "käftsmäll" för att vakna till och ta vara på livets små stunder... Det är bara så det är. Iaf för mig. Jag tar saker lätt för givet och det är ju det sämsta man kan göra jag vet att man inte ska det. Man går och lägger sig och ser på två ögon och förväntar sig att vakna och se på två ögon också! Men det ska man aldrig ta för givet ALDRIG. Man ska passa på att njuta av livets små och stora stunder! Lätt sagt svårare att göra! Passa på och njut av livet!!!

Jaha jag vet inte riktigt vart jag ska börja....men jag tror att jag ska börja på midsommar som började med fest hos Frida & Mattias. Ett trevligt och glatt gäng samlades där för att äta gott och ha trevligt. Min midsommar helg var räddad av att jag skulle jobba. (trodde jag iaf.)
Efter att vi ätit och snackat så blev det kubbspel och jag och några tjejer satte oss i uterummet och snackad lite...då jag plötsligt tyckte jag fick en ögonfrans i ögat, så jag sprang runt desperat för att få bort den satans ögonfransen utan resultat.... Jag fick köra till jobbet och irriterad som jag var över mitt öga så berättade jag för min kollega att jag hade något i ögat men hon kunde inte heller se något till min stora förtvivlan, för jobbigt var det...Men iaf så ringde vi till vår SSK för att rapportera lite saker då Helen sa till henne, du Hanna har en sak att säga så jag berättade om mitt öga för henne och hon sa Hanna, du måste åka till akuten NUUU! jaha, varför då tänkte ju jag, jag ska ju jobba....men iaf så åkte jag till akuten för de trodde jag hade näthinneavlossning...men ingen ögonläkare var på plats så jag fick åka tillbaka till jobbet för att jobba min natt och sedan komma tillbaka dagen efter kl. 11 och träffa en ögonläkare....så det gjorde jag förståss men inte han heller kunde se något i mitt öga så jag fick åka hem och fortsätta sova för att senare jobba natten. Dock med en tid till veckan efter för att kolla min syn hos honom...
Jag jobbade den natten med, men jobbigt var det som tusan....jävla öga!
Dagen efter vaknade jag kl 16 nöjd över hur bra jag sovit.... ringer Frippe för att kolla planerna för dagen och de var att vi skulle äta hos hans föräldrar. Så jag vandrade in på toan för att duscha och satte då handen framför mitt högra öga, till min förtvivlan....JAG SÅG INGENTING PÅ DET!!!
Som om jag inte hade ett enda ben i kroppen ramlade jag ihop på toagolvet av rädsla, jag kan lova att jag aldrig i hela mitt liv varit så rädd förut....fy...
Efter jag samlat ihop mig ringde jag till mamma som sa att jag var tvungen att åka till sjukhuset, så jag, pappa och Frippe åkte till CSK. Jag fick då träffa en medicinläkare som var väldigt trevlig. Hon undersökte mig och sa då att jag var tvungen att åka till Lund, LUND tänkte jag, dit åker man bara om man är sjuk, rikigt sjuk....
Ja vi åkte iaf dit, jag, mamma och pappa, Frippe skulle ju börja på sitt nya jobb så han fick stanna hemma...
Vi träffade ögonläkarna där och de kunde inte heller se något konstigt men pratade i en massa konstiga termer som inte jag förstod men en sak förstod jag, jag skulle inte få åka hem idag iaf...Jag skickades därefter till akuten i Lund och skulle undersökas av en neuorolg som gjorde en noggran och låååång undersökning.
Jag skickades dagen efter på en MR Hjärna, vilket var det läskigaste jag varit med om i hela mitt liv, fy fan så otäckt...
När den väl var avklarad väntade inget mer den dagen.
Dagen efter träffade jag en jätte duktigt ögonläkare som sa att de hade fått svaren på MR Hjärna och att där var förändringar vilket betydde att jag behövde en behandling som heter Solu Medrol, höga doser kortison i dropp.
Jag skulle flyttas från den avdelning jag var på till neuorolog avdelningen men där var katasrof läge.....
Så jag fick antingen vänta på behandlingen tills dagen efter eller åka till CSK för att påbörja behandlingen på natten.
Läkaren kom in för att prata med oss och vi ville ju ha svar vad förändringen i hjärnan berodde på, det vi visste var att det inte var cancer...det jsg har är Opticus neurit, synnervsinflammation.
Jag,mamma,pappa,jeppe och Frippe var där då han kom...han ville inte säga var det kunde bero på utan ville att en neuorolg skulle berätta det för oss men sa om ni pressar mig så kan jag säga det, då sa vi att det gör vi då.....
Han berättade då att i många fall är den bakomliggande sjukdommen MS..................!!!!!!!!!!!!!!
Hela min värld rasade samman, fy fan......
Jag bestämmde mig iaf för att åka till CSK för att få min behandling...vilket jag är glad för...
Den natten var bland de värsta i mitt liv, i skrivande stund kan jag inte ens hålla tårarna tillbaka för de känslorna som va den natten.....usch.....
Men behandlingen startades och jag hade mamma hos mig de nätterna på CSK, bara tanken på att inte hon skulle vara hos mig fick mig att gråta...TACK MAMMA FÖR ATT DU FANNS HOS MIG! DET GÅR INTE MED ORD ATT BESKRIVA VAD DET BETYDER! DU FANNS EN ARMLÄNGD IFRÅN MIG HELA TIDEN NÄR JAG BEHÖVDE DIG, ATT BARA RÖRA DIN HAND DÅ KUNDE FÅ MIG ATT KÄNNA MIG TRYGG!

Efter dagarna på CSK med alla behandlingar avslutade så har jag nu varit på ett återbesök på ögonmottagningen och jag har 0,05% syn på mitt öga vilket låter lite men känns betydligt mycket mer för mig.

Det är ibland jobbiga dagar jag går igenom nu, man är mindre modig och mindre stark vissa dagar...man grunnar och undrar så mkt över hur livet kommer att bli, vad är det jag har och så mkt mer frågor som är obesvarade.
MEN TACK VARE MIN FRIPPE, MIN FAMILJ OCH VÅRA VÄNNER SÅ KÄNNS DET LITE LÄTTARE! ERT STÖD ÄR VÄRT SÅ MKT FÖR MIG OCH JAG SKULLE ALDRIG KUNNA VARA SÅ STARK SOM JAG ÄR UTAN ATT VETA ATT NI FINNS FÖR MIG!

Det som väntar just nu är ett återbesök på ögonmottagningen på torsdag och nästa vecka är det dags för det som skrämmer skiten ur mig rent ut sagt....Läkarbesöket då förhoppningsvis alla prover ch liknande är klara...och att en diagnos ställs....


Tack alla underbara människor som finns för oss nu!
Detta är inlägget jag skrev i
Juli 2009, som jag inte läst den dagen jag skrev det. Men ikv tog jag mig modet att läsa det, och jag kan inte fatta att det är jag som skrivit det, jag kan inte... Men jag hoppas att ni uppskattar min blogg och att ni vet att alla frågor är hjärtligt välkomna!

Det är med blandade känslor jag säger att jag ska "fira" midsommar... Hmm ja fira att det är midsommar är lätt som en plätt och en högtid jag gillar väldigt mkt men att fira den dagen då jag blev "sjuk" 2009 är svårare... För att hur det än är så var det just midsommar 2009 i Fridas och Mattias uterum jag satt då jag fick min "ögonfrans " i ögat... Och det hela utvecklades till ett helvete! Men jag ska jobba i morgon, 7-16 och sen fira med älskade Frippe, Frida, Mattias, Ulla, per och barnen! :) jätte trevligt ska det bli! :) <3 GLAD MIDSOMMAR PÅ ER ALLA DÄR UTE! Kram Hanna <3

Ibland är man så dum mot sig själv så dum så dum. Att man bara låter sig själv svälja allt som man skulle tagit ett stadigt tag om tagit i tu med. Men det är väl så vi människor gör allt för ofta... Vi "låtsas" för oss själva att " det här ska jag klara av". Och försöker vara starka individer när vi egentligen bara är dumma mot oss själva för det är ett beteende som inte är bra för oss. Det är ju löjligt lätt att säga att det är bara att ta tag i det direkt! Men det är nog så enkelt det är, ta tag i saker som känns som en börda och låt det inte gå för långt innan man gör det! Det är något jag ska försöka göra från och med nu, det är slut på att ta mer skit! / Hanna <3