Sälen var underbart, MEN....
Det är nog bara så att jag är född med otur....ibland lite tur!
Lördag morgon vaknar jag tidigt men vill inte väcka Frippe då för vi skulle ju köra till Sälen på natten, går upp och lägger mig i soffan och tittar på en film... När den var slut gick jag in till Frippe igen och la mig brevid honom och försökte ta hans hand....men det gick inte...jag sa men ta mig i handen då, då sa han, Hanna det är inte min hand det är din egen.....(som jag försökte få att ta min hand)
Halva min kropp var domnad....jag kände den inte men den följde med mig, ville jag lyfta armen gjorde jag det men jag kände inte om någon tog på mig...FRUKTANSVÄRT OBEHAGLIGT!
Det försvann inte men jag tänkte att det är säkert inget så jag åkte ju på semester.
Mamma ringde till neurologen och pratade med en SSK som ville att jag skule prata med min doktor....och det var som jag misstänkte....ett nytt skov.....
Men det behövdes inte behandlas med Solu Medrol iaf.
Det var verkligen halva min kropp, från huvudet till tårna....
Nu följer det läkarbesök och eventuellt att medicinen ska ändras och mkt mer.... men jag ska jobba som det ser ut nu iaf, jag vill inte vara sjukskriven mer och jag mår mkt bättre än vad jag gjort!
TACK ALLA VÄNNER FÖR SÄLEN RESAN, NI ÄR GULD VÄRDA!
Drömmar-kan de vara verklighet?!!
Ibland tror jag att mitt liv är en dröm, men på ett bra sätt, jag vill inte vakna ur den och inse att inget är som jag trott....eller är.... Ja visst kan man ibland tro att det är en mardröm...men inte på det viset längre....alla saker som jag varit så orolig över har löst sig.....
Men vissa dagar känner man i hela kroppen hur ledsen man är....hur jobbigt allt är, hur less man blir på människor som gnäller över saker som går att lösa...men tror du att min sjukdom går att lösa....?
Man blir trött bara, skit trött...
Ibland sitter jag bara och lyssnar när andra för ett samtal, lyssnar på deras problem och önskar att de vore mina....att vi kunde byta, bara för en dag eller kanske en vecka...
Jag kan titta på bilder från dagar innan jag blev sjuk och önska att jag vore där och då....så jag slapp allt detta.
Visst har jag det bra, jätte bra faktiskt...men vissa av mina dagar är jobbigare än andra, som för alla men...jag kan nog inte ens beskriva skillnaden....men den är enorm....
Jag har fått ett jobb som jag verkligen ser fram emot att börja på, jag längtar till och med!!! :)
Ett underbart jobb där man verkligen gör ngt annant än jag gjort innan. Och dessutom ett jätte bra schema, som är mitt, BARA MITT! Det kommer att stå Hanna på den raden så småningom!! HANNA!!!
Idag ringde jag mamma, jag ville bara prata med henne om ngt, vet igentligen inte om vad men jag behövde henne just då... men Jesper svarade och mamma och pappa hade gått ut med Albin och hade ingen telefon med sig ut....hade detta varit för ett par månader sen kan jag säga att jag brytit ihop helt....men jag sa bara hälsa henne och pappa när de kommer hem igen...
Det kändes så skönt...men jag väntade mig ändå en reaktion...men det kom ingen....jag har nog fått tillbaka hur mkt styrka som helst i mig själv utan att jag ens märkt det!!
Och sen mina underbaringar till hästar som jag har äran att få ta hand om! Jag älskar dom! De ger mig så mkt och vi ska inte tala om hur mkt bättre min kropp mår! Jag älskar att vara i stallet och pyssla, bara vara där och fixa saker och mysa!
Och mina underbara vänner, ni betyder så mkt för mig och jag älskar er av hela mitt hjärta! Ni är fantastiska som ni ställer upp och bjuder på er själva! <3
Frippe <3, detta är till dig och ingen annan!
Om jag en dag skulle vara ledsen skulle du varit vid min sida lika troget som första gången jag var ledsen...du skulle kramat mig och gett mig din styrka och dina ord som i en liten sammetsask....Du är en underbar människa som jag är så glad och tacksam över att jag fått lära känna och få älska!
Jag kommer ihåg så väl när vi körde i från Lund när jag skulle till neurologen i Krstianstad, jag stor grät i bilen och var hysteriskt rädd... vi stannade utanför entren till akuten och vi satt i bilen och kramades, kramade varrandra och bara grät båda två...vi var så rädda och vi var ledsna.....
än idag kan jag se dina ögon framför mig...fy Frippe jag vill ALDRIG, ALDRIG IGEN se de ögonen, så rädda och ledsna....ALDRIG.
Mamma kallade på mig och sa, Hanna vi måste gå, de väntar på oss....Jag ville inte gå, tanken att jag skulle springa där i från och aldrig mer komma tillbaka fanns men jag tittade på dig och du på mig...utan ett ord bestämde vi oss för där och då att vi tillsammans skulle fixa detta!
Och det gjorde vi, inte utan att det varit jätte jobbigt och tufft för oss båda MEN vi fixa det tillsammas!
Och ikväll var våra vänner och planerade det sista inför vår sälen resa som vi åker på om en vecka och en dag, vilket vi tycker ska bli jätte roligt!!
Frippe, glöm aldrig att det är dig jag lever för och älskar mest av allt i hela världen!
Du & Jag <3
Jag hoppas att alla som läser min bogg får ett gott nytt år och en god fortsättning, för det ska jag ha!! ;)
Inlägget blev av en slump och jag ville bara skriva av mig...jag behöver det ibland och ibland blev nu.
Kram HANNA
Andrews
Andrews, tänk så mkt Du gör utan att veta om det!
<3
Jag älskar dig LILLEBROR! <3 Cia
Morfar, mormor och Frippe! <3
Älskade Sophie! <3
Malin och Cricke! <3
